Ankan

Nu har jag satt mej rejält i skiten. Gick till seminariet, på vägen mötte jag Sofie och hon fråga hur d va och då började jag grina. Sen väl på seminariet började jag grina igen och då gick jag och Sofie ut och sen gick vi in igen och då började jag grina igen så då gick jag ut. Vet inte varför jag grina egentligen, om jag inte gjort det hade jag säkert klarat det, verkade mest va att sitt och diskutera. De är så snälla i min grupp och säger att de ska hjälpa mej och så men jag måste ha ork oxå jag måste ha massa energi för att klara det här och det vet jag inte om jag har. Jag lägger min energi på fel saker. De frågade om jag skulle vara med och göra föreläsningen som vår grupp ska ha på fredag men jag kan inte säga att jag ska vara det för jag litar inte på mej själv att jag kommer fixa det och jag vill inte sätta dom i skiten. Ska prata med läraren på fredag på föreläsningen och se hur det blir.
Fattar inte vad det är för fel på mej! Om jag skulle lägga mindre energi på att tänka kanske jag skulle klara av det här och jag fattar inte varför jag trycker ner mej själv hela tiden för speciellt inte när folk erbjuder sej att hjälpa mej. Det är inte bara jag som tycker det här är jobbigt liksom så varför är det bara jag som reagerar som jag gör och bangar ur hela tiden? Dom andra är inte smartare än mej egentligen men de får saker gjorda ändå..
"Skit i allt, allt är skit"  var det någon som sa nån gång och känns nästan som att jag följer det mottot.